These words are my own...

I did it!
Löpningen är väl egentligen inget att hurra över, men jag klarade det iallafall! Tiden jag sprang in på var 9.51 (två km).
Dockan som väger 77 kg var inga problem, de visar hur man ska lyfta, sen är det bara att traska med den 15 meter.
Harres test, ett smidighetstest, där man ska hoppa över häckar, krypa under, runda koner osv i en viss ordning fick man ha en maxtid på 16 sek, jag hade 12.78. Keine problem.

Nu ska man bara vänta på besked igen, i början av augusti bör det trilla in. 1900 var kallade till fystester, 900 blir kallade till pliktverket där man utför diverse tester. Av de 900 kommer 302 peroner in på skolan.
Jajks!

Konkurrens? Hell yes!

Kroppen är för tillfället väldigt mör. Fortfarande träningsvärk sedan träningen i tisdags, och nu, efter testerna, känner jag mig ungefär som ett utbajsat äpple. Hur de nu känner sig. Det kan ni lura lite på.

Soffan är skööön!

Jag är så jävla nervös inför imorgon.
Ingen idé egentligen, men jag är det ändå.

Tänk om, liksom...

Tänk om jag går ut för hårt, tänk om jag snubblar, tänk om jag är övertänd.

Alla dessa jobbiga "tänk om".
Blir så störd på mig själv. Jag vet ju vad jag klarar.
Och detta klarar jag, men ändå ligger det nåt irriterande där och gnager.

För att citera ett geni:
-"Det kallas tvivel. Det där som stör, ja det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör..."

Japp. Han är ett geni, den där Lasse.

Igår tränade jag handboll på jag vet inte hur länge. Och en sak har jag lärt mig (igen);
Försäsong är svettigt! Hujedamej!

Idag: Träningsvärk allan.
Och jag som ska visa vad jag går för på fystesterna imorgon. Hur ska det gå? Då kommer jag ju vara ÄNNU stelare.

Det är sådär stelt och nedrigt så man måste hålla sig i nåt när man ska sätta sig ner. Ni vet, eller hur?
Högra benet kan jag knappt böja, men det är inte träningsvärken, det är knät. Snart blir det åtgärdat.

Nu måste jag piffa till mig inför jobbet. Sådär sugen, kan jag ju erkänna...


Återkommer..

Emelie var här igår. Chips, dip, choklad, vitt vin och Robinson. Fint det!
Sedan bar det av till Karlssons. Varken jag eller Emelie var särskilt sugna på att dra till det ordentligt (kanske med anledning av lagfesten för ett tag sen) och vi satt mest och dissade alla fulla människor. Faktiskt väldigt underhållande!

00.30 traskade vi hem. Markus kom och mötte en Emma med skorna i handen, inte på fötterna. AJ AJ AJ.
Åh, vad ont jag hade. Men vill man vara fin...

Hur eller hur, idag är jag väldigt glad att jag inte drack så mycket, för det finns banne mig inget värre än att vara bakfull.

Frulle? Nä, tar lite choklad istället.
Frukost senare.

Nu är det krig!

På mig sätter sig ingen, därmed basta!

Det finns ingen annan som jag trivs så bra med.
Ingen som förstår mig så bra.
Ingen som jag hellre vill dela mitt liv med.

Bara så ni vet.

Det är "som en saga".

Eller hur, älskling?

Okej, jag börjar med det tråkiga, men jag kommer vara lite luddig, eftersom jag inte kan (?) skriva allt.

Vissa människor beter sig som barn i sandlådan. Får man inte låna hinken och leka, kastar man lite sand på den andra som har den för tillfället. Just så är det nu. Sen att personen i fråga är dubbelt så gammal som jag spelar ingen roll. Beter sig fortfarande som en liten unge.
Jag kommer fortsätta vara "krånglig" och säga som jag tycker. Jag vet att jag kommer trampa ännu mer på folks tår, men det ger jag blanka f*n i. Punkt.

Det roliga nu.

Jag ska äntligen få göra om fystesterna till Polishögskolan! Nästan tre år sen sist, och denna gång måste det väl ändå vara min tur. Eller? Femte gången gillt, typ.
Den 28 maj smäller det, då litar jag blint på att ni håller alla två tummar ni har.
Capisssch? (Vet inte hur det stavas på riktigt, drog därför till med en svensk-italiensk variant)

Idag är det exakt ett år sedan jag fick det mest fruktansvärda tefonsamtalet.

-"Farmor dog i natt. De hittade henne på badrumsgolvet."

Jag minns det som igår. Det var en söndag, och jag hade varit ute på lördagskvällen.
Bakfull som tusan, eller om jag till och med fortfarande var full när jag äntligen svarade.
Mamma hade försökt ringa kl 5 på morgonen, men då hade jag bara svarat och lagt telefonen på magen.
Kl 8 svarade jag på riktigt. En stund senare var vi på väg till hemmet där farmor bodde.

Först skulle vi plocka upp farfar. Han bodde fortfarande hemma. Det var första gången jag såg honom gråta.
Inte när vi hämtade honom, utan när vi alla gick in till farmor. Det var som att han inte förstod vad som hänt, förrän han såg henne.

Hon såg så fridfull ut. Låg nerbäddad i sängen, en bukett vitsippor på bröstet och händerna knäppta över.
På nattduksbordet stod ett brinnande stearinljus bredvid kortet på en levande och glad farmor.

Jag har aldrig brutit ihop så som jag gjorde då. Man märker hur skönt det är att ha en stor släkt när något sådant händer.
Även de små kusinerna var med, de fick själva välja om de ville se henne.

Linus, då sju år, ville träffa farmor igen. Man undrar hur mycket småttingar tänker, speciellt när han frågar:
-"Är det så man ser ut när man är zombie?"

Vad svarar man på det?


Hur som helst, ett år har gått.
Men fortfarande går det inte en dag utan att jag tänker på henne.

Lilla, lilla farmor.

Igår hade vi lite fest. Eller för min del, ganska mycket fest. Emma blev visst lite överförfriskad.
Grekisk mat, rosévin, trevligt sällskap, kan det bli bättre?

Det var ett tag sedan jag drog till det riktigt, och det märktes verkligen! Jag drack ändå inte mer än alla andra, men uppenbarligen tålde jag inte det. 

TIDERNAS HELIKOPTERFYLLA när jag kom hem. Det spelade ingen roll om jag höll mig fast i väggen, eller om jag lade ner en benet på golvet, det snurrade något kopiöst hur jag än vred och vände mig.
Till slut...: *raaaaalph*

Note to self: Emma, ta det lugnt.

Nu måste jag ta en huvudvärkstablett.
 

Nu är vi tillbaka i verkligen.
I fredags åkte vi till Tyskland och sov på gasthaus. Markus farfar fyllde 80 i lördags och vi bjöd honom på en överraskningsresa. Eller ja, inte bara vi, utan hela släkten Kvick. 13 personervar vi. Hur mysigt som helst. Och inte blev det värre av att man traskade runt halvlullig hela helgen. I söndags kom vi hem runt 22.30. Då hade vi hunnit göra av med en massa pengar, mestadelen på Border shopen i Puttgarden. 2000 spänn brände vi, enbart på alkohol. Nu har vi förråd så vi klarar oss nån vecka. =)
Skämt åsido, det står flaskor och öl i hela köket..

Veckan började i en väldig fart.
06.00 infann jag mig på jobbet. Inventering. Det skulle man helst vilja kissa på.
FY FAN, vad tråkigt det är. Elva timmar och ca 10 koppar kaffe senare satt en koffeinhög Emma hemma på sängen och stirrade ut i tomma intet. Shit, vad trött jag var. Så trött att jag inte längre var trött, mer apatisk.
Imorgon fortsätter helvetet, men då är det lite sovmorgon. Då behöver jag inte vara där förrän 7.30. Ren lyx, om du frågar mig. Det blir långa dagar, slutar runt 18-tiden. Tur att vi bara inventerar fyra gånger om året...

Min Macka hade även han en tuff måndag. Jobb 8-17, samling till match 17.15, match 19, hemma 21.30. Puh!