These words are my own...

Har just läst denna sorgliga bok. Man blir ju för fan mörkrädd av hur de svenska myndigheterna agerade.
Människor förlorade allt, och fick inte ens lite pengar till att köpa en tandborste.

Några utdrag ur boken:

"...Jag letar upp några journalister och meddelar att som svensk medborgare kan man inte räkna med att få hjälp.
Det är helt kört.
En helt annan dag träffar jag Utrikesdepartementets representanter vid templen. De hävdar att de visst har varit på plats på nyårsdagen.
-Vad hade ni på er?
-Vanliga kläder, vad annars?
-Hur fan tror ni att någon ska veta vilka ni är om ni gåt runt och ser ut som turister?
-Vi hade med oss en svensk flagga, men den var så svår att sätta upp. och när vi fick upp den, ramlade den hela tiden ner...

Jag inser att det är helt fel människor som skickats ner för att bringa ordning i kaos. De här människorna är byråkrater. De vet ingenting om katastrofer och akuta problem, än minde om snabba lösningar. De är säkert snälla. De är obegripligt handfallna."


"....Vi fäster foton på insidan av kistan, precis som vi har gjort till Ulrika. Nina, som är med från UD, har haft med sig en svensk flagga. När munkarna frågar om flaggan ska ner i kistan och brännas, säger jag nej.
-Det är ok, säger Nina, lägg i den.
Jag vill absolut inte ha flaggan i Charlies kista:
-Charlie är mycket bättre än så.
För mig är detta viktigt. Jag har tappat tron på Sverige. Jag skäms över att vara svensk. Jag är inte förbannad, besviken eller ledsen. Jag skäms.
Sverige gör en sopdålig insats för sina hårt drabbade medborgare.
De svenska myndigheterna var tillintetgjordaredan från start.
-Det är för stort, det är för okänt, det är så långt bort, det är för komplicerat, vi har ingen träning...
Vad är det för inställning? Vem fan har träning på att hitta sin döda familj?"

Jag läste ut boken på en dag. Knappt.
Tycker att alla borde läsa den och börja uppskatta det man har, ta till vara på varje ögonblick.
Alla kan förändras otäckt fort.

När detta hände, talade alla om hur synd det var om alla turister som var på sin drömsemester för att ha det trevligt.
Vad många inte tänkte på var att de flesta hade ett hem att komma tillbaka till.
Thailändarna hade inte det. Dom var tvungna att stanna kvar i allt kaos, i all misär och förstörelse...

Har kommit fram till att jag tar alldeles för mycket för givet.
Jag har faktiskt människor omkring mig som jag älskar och som älskar mig. Tror det är dags att jag börjar visa det ännu mer, och säga det till dom.

Ta aldrig något för givet.
Säg det du vill säga, och säg det nu.