These words are my own...

Kollar just nu på GUIF-Sävehof i handbollens semi för herrar.

SLAGSMÅL!

Hur ofta händer det på en handbollsplan??

Jättefin begravning.
Östra kapellet var fullsatt, massor med blommor och passande musik. Dessutom fantastisk präst. Tojje. Ni som bor i Jönköping vet nog med största sannolikhet vem det är.

David älskade Metallica, och den första låten som vi hörde genom högtalarna var "Nothing else matters".
Den låten är, har alltid varit och kommer alltid vara förknippad med honom.

Jag har varit på ganska många begravningar, men det har alltid varit gamla människor som dött.
Människor som har levt länge och som dog av ålderdom.
David skulle fylla 33 år den 9e maj. Han lämnar efter sig en fru och en bebis på en månad.
Det kommer jag nog älta ett tag.

Jag tyckte tidigare att det värsta som finns är att se fullvuxna karlar gråta.
Jag är beredd att ändra mig.
Det värsta var att se en 30 årig änka. Det är så onaturligt. Änkor ska vara gamla tanter. Och de ska ha vuxna barn, inte spädbarn.

Jag tror alla är överens om att David dog för tidigt.
Jag hoppas innerligt att hans dotter får veta vilken fantastisk person hennes pappa var.

Skulle ut och springa en runda idag. När jag står och väntar på skjutsen i mina löptights kommer det upp en gubbe bredvid mig.
Han ser lite bekant ut och jag undrar i mitt stilla sinne vad det är han vill. Vila lite under promenaden?
Nehe då, rätt vad det är känner jag en hand på min rumpa, en liten smekning och sen klatsch.
Han daskar till mig på häcken!
Det tar ett tag innan jag fattar vad det är han pysslar med, sen kommer mitt minibryt.

-Vad fan håller du på med?!
Inget svar. Han går sin väg och flinar lite. Kvar står jag med hakan i backen. Helt chockad.

Nu i efterhand blir jag lite irriterad på mig själv att jag inte gav gubben en rak höger, men jag fattade verkligen inte vad som hände förrän han var en bit bort.

Vad som retar mig är att jag vet att jag sett honom någonstans, men jag vet inte var. När jag ser honom nästa gång ska jag fan klippa till fanskapet.

Den siste idioten är inte född än.

Nja, jag kan ju knappast påstå att jag känner mig taggad att gå till jobbet på morgonen.
Helst skulle jag vilja ge dom fingret och be dom dra dit pepparn växer, samtidigt vill jag ju ha ett gott betyg med mig härifrån när det blir dags att gå.

Det skulle bara vara så jävla skönt att säga exakt vad jag tänker, och hur jag tycker att de behandlat oss.
Men som vanligt svider det i ögonen på folk när man säger vad man tycker, och tyvärr är det inte alltid värt att säga vad man tänker, även om det borde vara det.

Sitter på jobbet nu, men vad fan spelar det för roll om jag surfar på arbetstid? De kan ju inte direkt avskeda mig igen.

Om ca två månader är jag arbetslös om jag inte hittar något nytt. Fan också.

-"Ta det inte personligt."

Hur fan ska jag ta det då? I ren allmänhet? Hur tar man det, om man inte tar det personligt?

Jag vet inte om mina chefer förstod det när jag blev tillsatt, men jag kan faktiskt inte kan trolla.
Har aldrig kunnat, kommer aldrig att kunna heller. De ber mig utföra mirakel, och det tro väl fan (en gång till) att det går åt pipan då.


Nu ska jag gå ut och samla burkar, dags att börja spara.
Alternativt stoppa huvudet i sanden och låtsas att jag inte hörde vad de sa.


Ja, jag är bitter. Men mest är jag så jävla ledsen och besviken så ni anar inte.

Jag har sån jävla ångest inför imorgon. Personalchefen och regionschefen kommer och ska diskutera "min framtid inom företaget". Med tanke på vad som blev sagt förra veckan ser det fan inte ljust ut.

Usch, jag vill inte vara med imorgon.

Jag är så otroligt kär.

Jag trodde inte att det var möjligt att känna så här. Det är som på film. Som på en riktigt smörig kärleksfilm.
Till och med när han väcker mig på morgonen genom att peta på mig tycker jag att han är underbar.
För det är han. Han ska jag alltid vakna bredvid. 

Jag fattar att man måste göra nåt åt situationen. Vad jag inte förstår är varför jag ska drabbas.

"Du kanske bör se dig om efter annat."
I nästa andetag:
"Just för tillfället är det du som är mest driven på detta stället"

Är inte det att säga emot sig själv?

Glöm att jag tänker säga upp mig, vill de bli av med mig får de sparka mig. Å andra sidan är det inte så kul att vara kvar på ett ställe där man inte är önskad, men puckot Emma är inte med i a-kassan.
Vilket betyder att jag får gå utan inkomst om det går så långt att jag blir uppsagd.

Tyvärr har jag en förmåga att alltid tro det värsta. I min värld har alltså jag redan fått kicken, går hos socialen och är allmänt deprimerad.
  
Jag försöker att tänka positivt, men jag kan ju inte gå runt och låtsas som att allt är bra.

På tisdag gäller det, tills dess ska jag ladda. Ladda för att slåss för mitt jobb.

Och jag är gräsänka i helgen. Det suger.
Punkt.


Men å andra sidan, jag var borta i två veckor, han är borta i fyra dagar. Så vem är jag att gnälla? Egentligen...?