These words are my own...

Jag blir så less på mig själv. Handbollsträning igår, och de gamla skadorna sitter så djupt i psyket att jag inte vågar gå för fullt. Jag vet exakt vad jag ska undvika för att inte få ont, vilket kanske är bra, men det gör också att jag inte vågar satsa 100 % i alla lägen. Det gör mig så jäkla arg! Ont får jag ju ändå. Dessutom känner jag att jag inte genomfört en träning på det sätt jag vill, och då är jag ju både sur och haltande efteråt. Bättre att köra på, och vara nöjd efter träningen. Och bara halta.
Som någon sa till mig en gång; -"Smärta är bara en högre form av njutning."

Förresten, finns det något bättre än att vakna bredvid den som man tycker om allra mest?