These words are my own...

Åkte till den stora hufvudstaden i morse.
Okristligt tidigt.
06.00 kom mamma och hämtade upp mig, och sen bar det av. Skulle på återbesök på Capio Artro Clinic
kl 10.30, där ett återbesök för knät väntade.

Varför åka så tidigt? undrar ni säkert. Jo, för att jag har noll lokalsinne, likaså mamma. När vi äntligen var framme och hade hittat en parkeringsplats som var på väg att bli ledig, tror ni inte att en jäkla gubbe knyckte den! Vad fan är det för sätt? Jag blinkade ju!

10.23 dundrade jag in på kliniken med lite för hög puls. Arg som ett bi, stressad och extemt kissnödig. Tror ni inte att parkeringstjuven stod och pissade när jag gick in på toan?! Med upplåst dörr! HA! Rätt åt honom att skämmas lite, för jag gjorde det sannerligen inte.

Fick både goda och tråkiga nyheter väl inne på undersökningen. Operationen har gått bra, och jag har återhämtat mig snabbare än många andra. Det tråkiga är att jag knappt har någon yttre menisk kvar, vilket betyder att ledytorna ligger och gnager mot varandra i princip hela tiden. Det innebär att om jag fortsätter med handboll, kommer jag få artros alldeles för tidigt, kanske bara om något år.
Smärta resten av livet.

Jag visste att denna dagen skulle komma, när jag måste bestämma mig om jag ska fortsätta spela eller inte.

Jag vill inte sluta, men jag måste.

Jag vill kunna leva ett normalt liv när jag fyllt 40, jag antar att jag vill kunna träna något då också.

Men jag vill kunna spela handboll nu. Jag vill sluta med handbollen när jag själv vill, inte p.g.a en skada. Det känns väldigt tungt just nu. Jag ville inte att denna dagen skulle komma idag. Inte imorgon heller. Någon annan dag.

Just nu känner jag mig jävligt tom.