These words are my own...

Det finns ingen annan som jag trivs så bra med.
Ingen som förstår mig så bra.
Ingen som jag hellre vill dela mitt liv med.

Bara så ni vet.

Det är "som en saga".

Eller hur, älskling?

Okej, jag börjar med det tråkiga, men jag kommer vara lite luddig, eftersom jag inte kan (?) skriva allt.

Vissa människor beter sig som barn i sandlådan. Får man inte låna hinken och leka, kastar man lite sand på den andra som har den för tillfället. Just så är det nu. Sen att personen i fråga är dubbelt så gammal som jag spelar ingen roll. Beter sig fortfarande som en liten unge.
Jag kommer fortsätta vara "krånglig" och säga som jag tycker. Jag vet att jag kommer trampa ännu mer på folks tår, men det ger jag blanka f*n i. Punkt.

Det roliga nu.

Jag ska äntligen få göra om fystesterna till Polishögskolan! Nästan tre år sen sist, och denna gång måste det väl ändå vara min tur. Eller? Femte gången gillt, typ.
Den 28 maj smäller det, då litar jag blint på att ni håller alla två tummar ni har.
Capisssch? (Vet inte hur det stavas på riktigt, drog därför till med en svensk-italiensk variant)

Idag är det exakt ett år sedan jag fick det mest fruktansvärda tefonsamtalet.

-"Farmor dog i natt. De hittade henne på badrumsgolvet."

Jag minns det som igår. Det var en söndag, och jag hade varit ute på lördagskvällen.
Bakfull som tusan, eller om jag till och med fortfarande var full när jag äntligen svarade.
Mamma hade försökt ringa kl 5 på morgonen, men då hade jag bara svarat och lagt telefonen på magen.
Kl 8 svarade jag på riktigt. En stund senare var vi på väg till hemmet där farmor bodde.

Först skulle vi plocka upp farfar. Han bodde fortfarande hemma. Det var första gången jag såg honom gråta.
Inte när vi hämtade honom, utan när vi alla gick in till farmor. Det var som att han inte förstod vad som hänt, förrän han såg henne.

Hon såg så fridfull ut. Låg nerbäddad i sängen, en bukett vitsippor på bröstet och händerna knäppta över.
På nattduksbordet stod ett brinnande stearinljus bredvid kortet på en levande och glad farmor.

Jag har aldrig brutit ihop så som jag gjorde då. Man märker hur skönt det är att ha en stor släkt när något sådant händer.
Även de små kusinerna var med, de fick själva välja om de ville se henne.

Linus, då sju år, ville träffa farmor igen. Man undrar hur mycket småttingar tänker, speciellt när han frågar:
-"Är det så man ser ut när man är zombie?"

Vad svarar man på det?


Hur som helst, ett år har gått.
Men fortfarande går det inte en dag utan att jag tänker på henne.

Lilla, lilla farmor.

Igår hade vi lite fest. Eller för min del, ganska mycket fest. Emma blev visst lite överförfriskad.
Grekisk mat, rosévin, trevligt sällskap, kan det bli bättre?

Det var ett tag sedan jag drog till det riktigt, och det märktes verkligen! Jag drack ändå inte mer än alla andra, men uppenbarligen tålde jag inte det. 

TIDERNAS HELIKOPTERFYLLA när jag kom hem. Det spelade ingen roll om jag höll mig fast i väggen, eller om jag lade ner en benet på golvet, det snurrade något kopiöst hur jag än vred och vände mig.
Till slut...: *raaaaalph*

Note to self: Emma, ta det lugnt.

Nu måste jag ta en huvudvärkstablett.
 

Nu är vi tillbaka i verkligen.
I fredags åkte vi till Tyskland och sov på gasthaus. Markus farfar fyllde 80 i lördags och vi bjöd honom på en överraskningsresa. Eller ja, inte bara vi, utan hela släkten Kvick. 13 personervar vi. Hur mysigt som helst. Och inte blev det värre av att man traskade runt halvlullig hela helgen. I söndags kom vi hem runt 22.30. Då hade vi hunnit göra av med en massa pengar, mestadelen på Border shopen i Puttgarden. 2000 spänn brände vi, enbart på alkohol. Nu har vi förråd så vi klarar oss nån vecka. =)
Skämt åsido, det står flaskor och öl i hela köket..

Veckan började i en väldig fart.
06.00 infann jag mig på jobbet. Inventering. Det skulle man helst vilja kissa på.
FY FAN, vad tråkigt det är. Elva timmar och ca 10 koppar kaffe senare satt en koffeinhög Emma hemma på sängen och stirrade ut i tomma intet. Shit, vad trött jag var. Så trött att jag inte längre var trött, mer apatisk.
Imorgon fortsätter helvetet, men då är det lite sovmorgon. Då behöver jag inte vara där förrän 7.30. Ren lyx, om du frågar mig. Det blir långa dagar, slutar runt 18-tiden. Tur att vi bara inventerar fyra gånger om året...

Min Macka hade även han en tuff måndag. Jobb 8-17, samling till match 17.15, match 19, hemma 21.30. Puh!

Kollar just nu på GUIF-Sävehof i handbollens semi för herrar.

SLAGSMÅL!

Hur ofta händer det på en handbollsplan??

Jättefin begravning.
Östra kapellet var fullsatt, massor med blommor och passande musik. Dessutom fantastisk präst. Tojje. Ni som bor i Jönköping vet nog med största sannolikhet vem det är.

David älskade Metallica, och den första låten som vi hörde genom högtalarna var "Nothing else matters".
Den låten är, har alltid varit och kommer alltid vara förknippad med honom.

Jag har varit på ganska många begravningar, men det har alltid varit gamla människor som dött.
Människor som har levt länge och som dog av ålderdom.
David skulle fylla 33 år den 9e maj. Han lämnar efter sig en fru och en bebis på en månad.
Det kommer jag nog älta ett tag.

Jag tyckte tidigare att det värsta som finns är att se fullvuxna karlar gråta.
Jag är beredd att ändra mig.
Det värsta var att se en 30 årig änka. Det är så onaturligt. Änkor ska vara gamla tanter. Och de ska ha vuxna barn, inte spädbarn.

Jag tror alla är överens om att David dog för tidigt.
Jag hoppas innerligt att hans dotter får veta vilken fantastisk person hennes pappa var.

Skulle ut och springa en runda idag. När jag står och väntar på skjutsen i mina löptights kommer det upp en gubbe bredvid mig.
Han ser lite bekant ut och jag undrar i mitt stilla sinne vad det är han vill. Vila lite under promenaden?
Nehe då, rätt vad det är känner jag en hand på min rumpa, en liten smekning och sen klatsch.
Han daskar till mig på häcken!
Det tar ett tag innan jag fattar vad det är han pysslar med, sen kommer mitt minibryt.

-Vad fan håller du på med?!
Inget svar. Han går sin väg och flinar lite. Kvar står jag med hakan i backen. Helt chockad.

Nu i efterhand blir jag lite irriterad på mig själv att jag inte gav gubben en rak höger, men jag fattade verkligen inte vad som hände förrän han var en bit bort.

Vad som retar mig är att jag vet att jag sett honom någonstans, men jag vet inte var. När jag ser honom nästa gång ska jag fan klippa till fanskapet.

Den siste idioten är inte född än.

Nja, jag kan ju knappast påstå att jag känner mig taggad att gå till jobbet på morgonen.
Helst skulle jag vilja ge dom fingret och be dom dra dit pepparn växer, samtidigt vill jag ju ha ett gott betyg med mig härifrån när det blir dags att gå.

Det skulle bara vara så jävla skönt att säga exakt vad jag tänker, och hur jag tycker att de behandlat oss.
Men som vanligt svider det i ögonen på folk när man säger vad man tycker, och tyvärr är det inte alltid värt att säga vad man tänker, även om det borde vara det.

Sitter på jobbet nu, men vad fan spelar det för roll om jag surfar på arbetstid? De kan ju inte direkt avskeda mig igen.

Om ca två månader är jag arbetslös om jag inte hittar något nytt. Fan också.

-"Ta det inte personligt."

Hur fan ska jag ta det då? I ren allmänhet? Hur tar man det, om man inte tar det personligt?

Jag vet inte om mina chefer förstod det när jag blev tillsatt, men jag kan faktiskt inte kan trolla.
Har aldrig kunnat, kommer aldrig att kunna heller. De ber mig utföra mirakel, och det tro väl fan (en gång till) att det går åt pipan då.


Nu ska jag gå ut och samla burkar, dags att börja spara.
Alternativt stoppa huvudet i sanden och låtsas att jag inte hörde vad de sa.


Ja, jag är bitter. Men mest är jag så jävla ledsen och besviken så ni anar inte.

Jag har sån jävla ångest inför imorgon. Personalchefen och regionschefen kommer och ska diskutera "min framtid inom företaget". Med tanke på vad som blev sagt förra veckan ser det fan inte ljust ut.

Usch, jag vill inte vara med imorgon.

Jag är så otroligt kär.

Jag trodde inte att det var möjligt att känna så här. Det är som på film. Som på en riktigt smörig kärleksfilm.
Till och med när han väcker mig på morgonen genom att peta på mig tycker jag att han är underbar.
För det är han. Han ska jag alltid vakna bredvid. 

Jag fattar att man måste göra nåt åt situationen. Vad jag inte förstår är varför jag ska drabbas.

"Du kanske bör se dig om efter annat."
I nästa andetag:
"Just för tillfället är det du som är mest driven på detta stället"

Är inte det att säga emot sig själv?

Glöm att jag tänker säga upp mig, vill de bli av med mig får de sparka mig. Å andra sidan är det inte så kul att vara kvar på ett ställe där man inte är önskad, men puckot Emma är inte med i a-kassan.
Vilket betyder att jag får gå utan inkomst om det går så långt att jag blir uppsagd.

Tyvärr har jag en förmåga att alltid tro det värsta. I min värld har alltså jag redan fått kicken, går hos socialen och är allmänt deprimerad.
  
Jag försöker att tänka positivt, men jag kan ju inte gå runt och låtsas som att allt är bra.

På tisdag gäller det, tills dess ska jag ladda. Ladda för att slåss för mitt jobb.

Och jag är gräsänka i helgen. Det suger.
Punkt.


Men å andra sidan, jag var borta i två veckor, han är borta i fyra dagar. Så vem är jag att gnälla? Egentligen...?

Jepp, nu är det bestämt. Min lägenhet är uppsagd, och nu flyttar jag in hos min fantastiska pojkvän.
Det ska bli helt underbart.

Egentligen hade jag velat köpa en lya, men med tanke på att jag söker skola, kanske det är inte är så klokt om man sitter med bostadslån om jag blir student. Hej, hej CSN. Typ.



Och nu snöar det också. Typiskt. Men jag tror inte att något kan förstöra mitt glada humör!