These words are my own...

Aldrig blir det som jag tänkt mig. Fan.

Har funderat ett tag på ifall jag ska ge mig på handbollen igen. Känna efter lite hur knät känns när jag springer osv.
Så igår bestämde jag mig. Och idag skred jag till verket.
Sköt ett kantskott, sköt två kantskott. Där small det.
Fick snällt gå av planen och förbanna mig själv för att jag är så jäkla korkad.
Hoppades och trodde verkligen att det skulle funka lite bättre än vad det faktiskt gjorde.

Men nu har jag ont. Riktigt ont.

Att jag aldrig lär mig. Jag kommer inte kunna spela mer handboll. Är det så svårt att fatta?
Ja, faktiskt. Kommer nog inte kunna acceptera det på väldigt länge. Nu har det ändå gått 1,5 år sedan senaste operationen. Borde fatta snart.
Men hoppet är väl det sista som dör..?

Frida hade en ganska jobbig träning oxå. Fick nosen mosad av Norden. Bläk och aj.

Förutom detta har dagen varit riktigt bra. Känns som att jag hunnit med en väldans massa.
Hjälpte Majsan i butiken och åkte sedan till badet för att göra Polishögskolans simtest.
Alldeles för enkelt om jag får säga mitt.
Simma 150 m bröstsim, 25 m ryggsim utan armtag och sedan hämta en docka på 1,5 m djup och förflytta denna 10 m. Det gick galant.
Sedan gick jag hem. Klappar mig själv på axeln.

Efter den misslyckade handbollsträningen var jag en sväng hos Clara. Hon hade gjort lite kvällsmat till oss, sötisen.
Kollade på Anna Pihl och gick sedan hem. Och här sitter jag nu. Har skrivit av mig lite, så nu känns det en aning bättre.


Det var allt för mig, folks!
Later!