Farmor

Jag tänker på henne varje dag.
Saknar så mycket!
Även fast hon bara var ett skal av sitt tidigare jag några år innan hon dog, fanns det stunder då hennes gamla jag glimtade förbi även om hon försvann lika fort.
Hon fanns ändå där.
Fruktansvärd sjukdom, Alzheimers.


Jag minns morgonen när mamma ringde som igår. Jag var ohyggligt bakfull och eländig.
Personalen på ålderdomshemmet hade hittat henne på badrumsgolvet.
Nästan hela släkten samlades för att stötta varandra. Vad skönt det är att ha en enorm släkt när något sådant händer.
När vi hämtade farfar (han bodde kvar i deras gamla bostad och farmor bodde på hem), satt han på sin vanliga stol och väntade. Jag tror inte att han förstod riktigt att hon var borta.
Inga tårar, inget onödigt prat, han ville bara till henne.

Väl framme fick de som ville gå in till henne.
Hon såg så fridfull ut, liten och späd som en fågelunge. Hon var bara ca 1,30 lång.
När jag såg henne gick jag sönder. Aldrig har jag brutit ihop så totalt.
Och för första gången såg jag farfar gråta, då gick jag sönder ännu mer.

Vi hade många goa stunder ihop. Jag är bara så rädd att jag ska glömma.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback