Ett år går väldigt fort
Idag är det exakt ett år sedan jag fick det mest fruktansvärda tefonsamtalet.
-"Farmor dog i natt. De hittade henne på badrumsgolvet."
Jag minns det som igår. Det var en söndag, och jag hade varit ute på lördagskvällen.
Bakfull som tusan, eller om jag till och med fortfarande var full när jag äntligen svarade.
Mamma hade försökt ringa kl 5 på morgonen, men då hade jag bara svarat och lagt telefonen på magen.
Kl 8 svarade jag på riktigt. En stund senare var vi på väg till hemmet där farmor bodde.
Först skulle vi plocka upp farfar. Han bodde fortfarande hemma. Det var första gången jag såg honom gråta.
Inte när vi hämtade honom, utan när vi alla gick in till farmor. Det var som att han inte förstod vad som hänt, förrän han såg henne.
Hon såg så fridfull ut. Låg nerbäddad i sängen, en bukett vitsippor på bröstet och händerna knäppta över.
På nattduksbordet stod ett brinnande stearinljus bredvid kortet på en levande och glad farmor.
Jag har aldrig brutit ihop så som jag gjorde då. Man märker hur skönt det är att ha en stor släkt när något sådant händer.
Även de små kusinerna var med, de fick själva välja om de ville se henne.
Linus, då sju år, ville träffa farmor igen. Man undrar hur mycket småttingar tänker, speciellt när han frågar:
-"Är det så man ser ut när man är zombie?"
Vad svarar man på det?
Hur som helst, ett år har gått.
Men fortfarande går det inte en dag utan att jag tänker på henne.
Lilla, lilla farmor.
-"Farmor dog i natt. De hittade henne på badrumsgolvet."
Jag minns det som igår. Det var en söndag, och jag hade varit ute på lördagskvällen.
Bakfull som tusan, eller om jag till och med fortfarande var full när jag äntligen svarade.
Mamma hade försökt ringa kl 5 på morgonen, men då hade jag bara svarat och lagt telefonen på magen.
Kl 8 svarade jag på riktigt. En stund senare var vi på väg till hemmet där farmor bodde.
Först skulle vi plocka upp farfar. Han bodde fortfarande hemma. Det var första gången jag såg honom gråta.
Inte när vi hämtade honom, utan när vi alla gick in till farmor. Det var som att han inte förstod vad som hänt, förrän han såg henne.
Hon såg så fridfull ut. Låg nerbäddad i sängen, en bukett vitsippor på bröstet och händerna knäppta över.
På nattduksbordet stod ett brinnande stearinljus bredvid kortet på en levande och glad farmor.
Jag har aldrig brutit ihop så som jag gjorde då. Man märker hur skönt det är att ha en stor släkt när något sådant händer.
Även de små kusinerna var med, de fick själva välja om de ville se henne.
Linus, då sju år, ville träffa farmor igen. Man undrar hur mycket småttingar tänker, speciellt när han frågar:
-"Är det så man ser ut när man är zombie?"
Vad svarar man på det?
Hur som helst, ett år har gått.
Men fortfarande går det inte en dag utan att jag tänker på henne.
Lilla, lilla farmor.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Jag har också ätit p-piller, började när jag var 15 och slutade två år efter det. Då hade jag tränat i ett år och 6 månader efter att jag slutat med p-piller kände jag en enorm förändring i kroppen, jag blev starkare, mådde mycket bättre och kom ibalans.. troligtvis var det så att min testosteronproduktion kom igår igen då... 6 månader.. det är lång tid med tanke på att jag bara åt dem i knappt två år.. Kopparspiral måste vara det absolut bästa! Vissa får dock problem med att kroppen stöter ut den.. men fungerar det så är det toppen!
Trackback